Nadia Comaneci och ouppfyllda drömmar

Jag har alltid tänkt att jag definitivt inte är en förälder som projicerar mina ouppfyllda drömmar på mitt eget barn. Döm min förvåning när jag en dag upptäckte att det var just det jag höll på med – i allra högsta grad.

Som barn älskade jag allt vad redskapsgymnastik hette. När jag var mellan 6-11 år bodde vi i en stad där det, på den tiden, inte fanns sådana gymnastikgrupper att vara med i. När vi senare återflyttade till huvudstaden var jag ohjälpligt för gammal att börja träna på allvar men jag tränade så mycket jag kunde. Tyvärr var 4-5h/vecka alldeles för lite för en som gärna tränat 4-5h/dag… nå sen gick det som det gick, intresset svalnade i takt med att verkligheten mötte drömmarna. Mina stora idoler Nadia Comaneci, Olga Korbut (Sparven från Minsk), Ljudmilla Turistjeva, Nellie Kim, Maria Filatova m.fl. fick ge plats för musikens gudar och gudinnor.

När jag själv fick en dotter, många år senare, beslöt jag att åtminstone hon skulle få gå i redskapsgymnastik – så mycket hon ville. Minns inte i vilken ålder hon tog sina första lektioner men ganska tidigt var det. Märkligt nog visade hon inte så stort intresse. 

”Hon är säkert för liten”, tänkte jag. 

Något år senare hade det brinnande intresset inte ännu infunnit sig. Visserligen gick hon gärna till gymnastiken men hemma övade hon aldrig. Det ledde till att den härliga känslan av att lära sig nytt uteblev. Dessutom såg jag henne aldrig prata med någon.

”Hon har inga kompisar i gruppen och därför trivs hon inte”, tänkte jag. 

Följande höst lockade jag med några av hennes kompisar. Men inte heller det hade önskad effekt. Då kom jag äntligen underfund med vad som var det verkliga problemet. 

”Hon vill inte gå gymnastiken när det är på finska!”, tänkte jag självsäkert.

Nå. Eftersom redskapsgymnastik ju egentligen är det roligaste som finns och jag är en mamma som förstår det, så ordnade jag naturligtvis att dottern fick börja i en svenskspråkig grupp. Lättnaden och glädjen var stor – för mig. Lyckligt föreslog jag att hon skulle börja gå där 3-4 ggr/ vecka. Gissa vad hon svarade. Jo:

”Mamma, det räcker med 1 gång/vecka, jag behöver inte bli bra på redskapsgymnastik.”

Jag undrar hur länge jag stod med munnen på vidgavel efter denna replik.

Men när jag väl lyckats stänga munnen insåg jag att det var ett faktum att min dotter inte var intresserad av redskapsgymnastik! Hur det nu kunde vara möjligt… hon slutade strax därefter.

Efter det prövade dottern bl.a. på fotboll och handboll men det var först när hon upptäckte dansen som ett brinnande intresse vaknade.

Sedan flera år far hon lyckligt till sina danslektioner (13/vecka) i finskspråkiga grupper och utan kompisar… och älskar det! 

Så. Det blev jättebra till sist. För henne – som hittade sin hobby – och för mig som upptäckte hur stollig jag är. Tur att det bara är en engångsföreteelse för min del!

Leave a Reply