Drömmar i ett klisterhav av obestämdhet, frågor och väntan

Den här gången tänker jag faktiskt inte börja med att säga att det var länge sen sist. Det var ju det men eftersom det tycks bli det varje gång så känns det ganska dumt att upprepa. Den här gången berodde den långa pausen inte bara på att jag har haft så mycket att göra. Det har en 5-barns mamma med hund och hus alltid. Nä, den här gången berodde det främst på att jag körde fast i en text som jag envist jobbade vidare på. Temat var jobbigt och jag pendlade mellan två sätt att närma mig den springande punkten men det blev aldrig rätt. Nu ligger den texten på hyllan och känner sig övergiven. Visserligen ligger det flera andra text- och idé-ansatser där men om man inte finns lär man inte ha så mycket glädje av andra. Tror jag. Däremot kan jag tänka mig att man längtar efter att få födas.

Innan jag börjar tycka synd om alla de idéfoster som aldrig fått fotfäste ska jag passa på att berätta om en idé som inte längre sitter på hyllan utan som faktiskt förverkligar sig – om än med mycket små steg – dag för dag. Det är Kulturföreningen Magiska Hatten r.f. som jag och några andra startade i början av sommaren. Föreningens mål på kortsikt är att producera och arrangera kreativ verksamhet för barn, på lång sikt att skapa ett ”kulturcenter” med mycket eftermiddagsverksamhet för barn. Själv ska jag föreställa verksamhetsledare. Lönen är ingenting man smäller med hängslena med. För tillfället går den på 0€.

För den lönen skulle de flesta inte göra så mycket. Inte jag heller. Vanligtvis. Men vad gör man inte för att åtminstone försöka bygga upp något som länge varit en dröm och som senare kanske bär frukt?

Verksamheten har egentligen börjat trögare än jag hoppats. En stor del av tiden simmar jag omkring i ett klisterhav av obestämdhet, frågor och väntan. Mellan varven kommer ljusglimtarna. Yes. Det gick att förverkliga ett delmål ändå! Till ljusglimtarna hör även friheten, friheten att kunna driva saker åt ett håll som jag tror är viktigt.

Tungroddheten passar egentligen inte alls min personlighet. Jag blir frustrerad och får lust att riva och slita. Men som vanligt besinnar jag mig och tänker att mitt tålamod utvecklas av utmaningar. Inte för att jag vet om det är så. Dessutom kan väl även den utvecklingen nå sin gräns? Vad som händer då vill jag inte spekulera i. Men jag kan tänka mig.

Det här inlägget blev ett oändligt pladder om mig själv. Kanske som en motvikt till klisterkänslan. Att simma långsamt kan kännas outhärdligt för en person som helst skulle vilja rusa vidare så länge energin räcker till. Det är förresten mitt motto när det gäller pengar också. När fickan är full lönar det sig att använda pengarna snabbt. Före de tar slut liksom. För det gör de alltid har jag märkt! Min man är inte så förtjust i denna sida av min annars så tjusiga person. Men det är ett annat kapitel.

Här slutar jag idag. Ta vara på dig och plocka mycket lingon! De är som bäst precis just nu.

Leave a Reply