Vuxna mobbare och trakasserier i sandlådan

Endel vuxna bär sig åt som om de fortfarande satt i sandlådan och öste. Det gör väl alla då och då men endel gör det en stor del av tiden och utan att förstå det själv. Förlåt, men i dagens inlägg är jag riktigt sur. Det är bra att hålla huvudet kallt, men det lyckas inte alltid.

Jag träffade en bekant mamma häromdagen. Mamman har en jobbig situation, hon är ensamstående med ett ”utmanande” barn, som vi kan kalla x. Den här dagen var mammans situation jobbigare än vanligt. Några dagar innan hade hon varit på ett föräldramöte i barnets skola där fick hon en så obehagligt stark känsla av att vara utpekad, föraktad och utfryst att hon var tvungen att gå hem. Jag är benägen att tro att hennes upplevelse stämmer överens med verkligheten eftersom jag vet att hon inte brukar överreagera, snarare tvärtom.

Lilla x, som går i första klass, är en livlig, fantasifull, rolig… ja helt underbar figur. Tyvärr blir x ibland antingen väldigt ilsken eller hysterisk och kan behöva hjälp av en vuxen för att hitta ut ur sin känslostorm. X har inte bara svårt att behärska sina känslor utan är dessutom extra känslig för kompisarnas ord och gärningar. Eftersom de flesta barn är självupptagna och lätt ger andra barn anledning att känna sig nonchalerade är det inte konstigt alls att x ofta blir sårad. Sårbarheten leder säkert till överreaktioner, det tvivlar jag inte på, men oavsett det tycker jag x´s beteende är fullt förståeligt. Den sårade x blir upprörd och den upprörda x reagerar med knip, bett, slag och sparkar. Sorgligt men alldeles begripligt, eller hur?

Personalen i skolan hjälper x i det sociala livet på många sätt. (10 poäng till skolan!). Skolkamraterna tycker x är både skojig och påhittig trots de jobbiga utbrotten. X får oftast vara med och leka på rasterna. Konfliktsituationer uppstår men de reds ut i skolan. De rätt lösta konfliktsituationerna verkar ha lett till att både x och x´s skolkamrater har utvecklats socialt. (20 poäng till skolan!)

Så här långt är alIt så bra det kan vara. Vad är då dilemmat? Jo. Hur ofattbart det än låter så är det de som drabbas minst av hela cirkusen som ställer till det mest, nämligen endel av skolkompisarnas föräldrar!

Vad gör de? Enligt mig gör de sig skyldiga till minst sex stora synder.

1.De förfasar sig över x och tycker x är en obegriplig, ouppfostrad, obegåvad och onormal unge.

2.De fördömer fördomsfullt även då de verkligen inte vet mer än versionen de hört av sitt eget barn eller av en annan förälder som inte varit på plats i situationen. Själv tror de att de borde få pris som ”årets förälder” eftersom deras barn är så präktigt, duktigt, godhjärtat och begåvat.

3.De förtalar och skvallrar. Själv anser de att de enbart förmedlar information.

4.De förringar andra synsätt. På sitt eget barn litar de inte bara blint, de är också övertygade att deras Pelle eller Stina aldrig skulle kunna göra någon annan illa eller säga något fult.

5.De förfryser både barnet (med att t.ex inte bjuda barnet hem till sig eller på de mamma-barn träffar de ibland ordnar) och dess förälder (med att t.ex. låta bli att hälsa, vända ryggen till och inte lyssna).

6.De förstör det skolan försöker bygga upp.

Jag är fullt medveten om att jag inte är tillräckligt insatt i alla inblandades situation för att egentligen komma med ett uttalande. Men jag gör det ändå.

Eftersom endel öser glatt i sandlådan tänker jag också göra det. I barnvärlden heter det ju att den som säger det är det själv. Entonces, vuxna som gör så här är verkligen obegripliga, ouppfostrade, obegåvade och onormala.

Leave a Reply