Mamma Hastas Mockarutor

Nu har det igen varit tyst ett tag på min blogg. Egentligen har jag lust att skylla på vädret. Det är eländigt när våren stannar upp och dröjer så här. Det är som om någon drar slickepinnen rakt ur munnen på en! Men åren som storfamiljsmamma har slipat de otåligaste kanterna på mig… alltså förstår jag att snällt vänta på att våren ska behaga anlända!

Trots att tålamodet är slipat betyder det inte att det är så bra som det borde vara. Nej tyvärr. Ibland är jag ”Mamma Hasta” hur jag än bär mig åt. I synnerhet när jag är ”i farten”. Det är jag är ibland. Då blir jag ûbereffektiv och insluten i ett slags ”racermani”. Ju snabbare allting löper, desto lyckligare blir jag.

Igår kväll råkade jag vara ”i farten”. På to-do-listan stod ”baka Mockarutor till X´s elevcafé”. Jag suckade djupt fast jag i princip tycker om att baka. Men den här kvällen skulle jag faktiskt hellre ha gjort något med mera fart i.

Smeten mixade jag rappt ihop, bredde ut den över plåten och slängde till sist eländet i ugnen. Sedan tog jag mig an tvättmaskinen som stått full av ren tvätt redan i x antal timmar. Medan jag nästan drunknade bland t-skjortor, strumpor och kalsonger ropade en av ungarna plötsligt att ugnsalstret såg färdigt ut. Bränt kakbotten är ju inte gott, det vet t.o.m jag, så jag lämnade allt vad jag hade för händer och störtade iväg med en tandpetare i högsta hugg. Eftersom jag misstänker att du är åtminstone lika insatt i bakandets hemliga konst som jag, så går jag inte in på vad jag använde tand-ynkedomet till. Nåja. Men mycket riktigt. Ungen hade rätt. Bottnet var klart! Wow!

Nu var det dags att joxa ihop glasyr och sedan att smeta ut den jämt och slätt över bottnet. Jag var snabbt tvungen att medge att det inte såg något vidare ut. Ojämt med kala fläckar här och där. Jag suckade djupt än en gång och började mixa ihop lite mer glasyr. Tyvärr var endel av glasyringredienserna slut.

”Då blir det bara att improvisera lite”, tänkte jag glättigt och rörde ihop litet av varje.

”Oj då”, sa jag högt när jag plötsligt märkte att bottnet på en del ställen följt med när jag kletat runt med den nya glasyren.

”Vad har du nu gjort”? frågade en av ungarna misstänksamt.

”Ingen fara”, sa jag tryggt. ”Det här fixar jag med strössel!”

Och så strösslade jag. Strösslade och strösslade. En stund senare skulle kakan skäras i lämpliga bitar. Helst lika stora. När jag stod där med måttbandet upptäckte jag att en del av bottnet inte var färdigt gräddat. OJ. Jag hade visserligen gjort tandstickstricket… du vet… men i hasten bara på ett ställe! Gulp. Men…

”Guskelov älskar ju faktiskt ungar kladdkaka”, tänkte jag.

Eftersom jag ändå var osäker på kladdkakerutorna lät jag ungarna smaka på en av dem.

”Jättegott”, tyckte de allihop.

Bara någon minut senare raserades hela kladdrutekonceptet när två av provsmakarna konstaterade att rutorna-nog-var-helt-jättegoda-men-att-de-aldrig-mera-ville-ha-Mockarutor. Jag suckade djupt än en gång men plockade tålmodigt bort de kladdiga rutorna… som var ganska många…

Nåväl. Idag gick ungen till skolan med några fula Mockarutor i sin plastlåda.

”Du skäms väl inte?” frågade jag försiktigt i bilen.

”Nej”… sade ungen. ”Jag kan säga att det är jag själv som har bakat dem…”

Stackars, stackars unge…

För att du och dina nära och kära inte ska falla i tårar nu så passar jag på att istället berätta för dig vad Mockarutor heter i vårt västra grannland. Håll i dig för nu kommer det : de heter KÄRLEKSMUMS. Alltså på riktigt! Herregud! Förlåt mina svenska vänner, jag älskar och beundrar er men en del av ert mys väcker rys och kräkreflexer här österut. Bara så ni vet.

Nu ska jag mysa vidare här. Tre av ungarna är, av olika orsaker, hemma idag. Två av dem lagar myskonfekt medan jag sitter mysigt och mysskriver. Det kallar jag megamyseri!

Leave a Reply