Mallorca, del 2 : Off-season, Sollér och Mamma Lagoms nya ”kärlek”

Nu då det värsta tekniskt-praktiska kringelkrånglet (hoppeligen) är över har lugnet infunnit sig. Här är skönt! Ni vet, temperaturmässigt (varken för hett eller kallt), aktivitets- och stimulansmässigt (varken för mycket eller lite). Eftersom vi, i vår familj, lätt åker känslomässig berg-och-dalbana är det skönt med lite lagom. Det fyller mig med en känsla av präktighet. Mamma Lagom på resa.

Till Mallorca har de stora turistskarorna ännu inte anlänt för i år. Många butiker och restauranger är stängda och stränderna är ganska tomma.  Det väcker en härlig ödslighetskänsla i mig, jag är definitivt en off-season-människa…

Eftersom min man och jag har varit på Mallorca många gånger upplever vi inte ön som speciellt exotisk. Den är mer som ett slags ”närmiljö” med små sällsamma inslag. Det är ändå roligt att komma hit varje gång. Trots mina stora resedrömmar (resor till både möjliga och omöjliga platser) är jag till min läggning sådan att jag älskar att upptäcka även i närmiljön. Att återbesöka platser gör gott, det väcker slumrande minnen till liv. På den här resan har jag redan hittat en ny ”kärlek”, gjort flera roliga resor i minnet och bundit ihop några lösa trådar i mitt liv.

Jocke har haft lite ledigt, mellan varven, så en dag körde vi den långa, slingriga och åksjukeframkallande bergsvägen till staden Sollér. Det var karga bergsterasser, olivträd och fina vyer. Sedan år 1997 finns det en tunnel genom berget till staden. Att Sollérborna tidigare levt rätt så avskilt är lätt att förstå.

Sollér är en prydlig och välskött liten stad. Vid torget kring den fantastiskt vackra kyrkan Sant Bartomeu samlas bybor och turister. Stämningen är lugn, åtminstone en tisdag i slutet av februari.

Med munnarna fulla av ovanligt goda spanska jordgubbar strövade vi på fina gågatan Calle Sa Lluna. Utanför den lilla butiken ”Temps era temps” stannade jag och beundrade några målade vykort signerade AKUM. Vilka kort! Jag kunde inte låta bli att gå in i butiken. Det var förälskelse vid första ögonkastet! Lycklig och förstummad lät jag min blick svepa runt över tavlorna i det lilla rummet. Det här var tavlor att drunkna i!

En ung kille satt bakom en disk.

”Är det du som är AKUM?”, frågade jag andäktigt.

”Nej, det är min pappa”, sa killen.

Jag fick veta att konstnären egentligen hette Adrian Kummetz.

”Hälsa din pappa att han… att jag… att han… förändrade mitt liv idag!” stammade jag fram innan jag gick ut.

Den unga killen log bakom disken.

Leave a Reply